Hur vet man att kärlek är perfekt?
Kärlek kanske inte ens ska vara perfekt... När man tänker på kärlek, då tänker man väll på något helt perfekt. Ett par som älskar varandra, som inte har några problem alls. Fast jag tycker att det ända "måstet" som finns i kärlek är att man älskar varandra. Allt annat kan vara som det vill...
Olika sorters kärlek.
Det finns ju olika sorters kärlek också. Man kan älska en kompis, man kan älska en förälder, man kan älska en pojk/flickvän. Alla är så olika, man älskar dom så mycket men verkligen på olika sätt!
Kärleken är perfekt operfekt!
Det finns säkert alltid något som inte är perfekt. Men det som är viktigast är att man älskar varandra! Sen om han/hon är kort/lång/brunett/blond/smart/korkad/yngre/äldre har det inte en sån stor betydelse. Det viktigaste är att ni försår och älskar varandra! Det finns nästan ingenting som är perfekt, men kärleken är perfekt operfekt...
söndag 19 oktober 2008
onsdag 10 september 2008
Evigt liv?
Finns det evigt liv?
Neej, jag tror inte det. Alla dör ju, och vad som händer efter det har ju alla olika variationer på. Först tänkte jag, joo ett grässtrå. Men nej, det dör ju också, men inte på samma sätt som vi kanse... eller?
Hur dör vi?
Egentligen så dör vi nog som växter: Vi växer upp, blir pigga och friska, går sakta åt andra hållet, blir skrynkliga och bruna (okej, gråa), rasar ihop, dör, förmultnar. Det är ju rätt så likt!
Tänk om vi hade evigt liv.
Va tråkigt! Vad skulle vi då göra? Om vi hela tiden visste att vi skulle vara kvar här föralltid. Då tror jag inte att det skulle kunna fördas nya människor heller, för jorden skulle bli överfull. Det skulle inte finnas ett fungerande kretslopp med människor. För det är ju så, några dör och några föds. Det skulle nog inte riktigt fungera. Jag tror att allting måste vara så perfekt så att det finns inte när en planet som fungerar "tillverkas"...
Neej, jag tror inte det. Alla dör ju, och vad som händer efter det har ju alla olika variationer på. Först tänkte jag, joo ett grässtrå. Men nej, det dör ju också, men inte på samma sätt som vi kanse... eller?
Hur dör vi?
Egentligen så dör vi nog som växter: Vi växer upp, blir pigga och friska, går sakta åt andra hållet, blir skrynkliga och bruna (okej, gråa), rasar ihop, dör, förmultnar. Det är ju rätt så likt!
Tänk om vi hade evigt liv.
Va tråkigt! Vad skulle vi då göra? Om vi hela tiden visste att vi skulle vara kvar här föralltid. Då tror jag inte att det skulle kunna fördas nya människor heller, för jorden skulle bli överfull. Det skulle inte finnas ett fungerande kretslopp med människor. För det är ju så, några dör och några föds. Det skulle nog inte riktigt fungera. Jag tror att allting måste vara så perfekt så att det finns inte när en planet som fungerar "tillverkas"...
lördag 30 augusti 2008
Glöm nu inte att andas...!
Varför ska vi stressa?
Ja, det är ju bara sååå dumt att stressa. Det dumaste att stressa för tycker jag är när man väntar på tåget/bussen. Haha, tror ni att den kommer snabbare fram för det? Samma sak, när du kör bil. Men då kan det bli farlig! Kör du bil kan du påverka farten, du tror att du snabbare kommer fram, men istället kör du på en gammal dam som är påväg över vägen.
Allting går långsammare!
om ni inte redan har märkt det så går allt oftast långsammare. Tex, du har bråttom till nästa lektion och ska låsa upp skåpet. Får du i nyckeln? Nej, istället tar det 1 minut att låsa upp bara för att du stressar. Allting tar längre tid när du stressar! Klart att du kan vara snabb och efektiv utan att stressa, men lär dej då skillnaden på stress och efektivitet!
Ungdommarna är lugnare.
Jag tror faktiskt att vi ungdommar är mycket bättre på att ta det lungt. Våra föräldrar däremot kan vara helt hopplösa! Som när dom har bråttom till jobbet, springer dom runt som galningar och letar efter bilnyckeln som dom håller i handen! Det blir så när man är van att stressa.
Det är bara att coola ner...
Så tänk nu efter, stressar du mycket? Ta då åt dig av allt som står i texten. Det finns sååå många motgångar med stress! Stress är en sjukdom, men en sjukdom som du själv måste bota. Vet du hur du botar den? Coola ner, tänk efter en sista gång vart du la nycklarna sist, förstå att tåget åker inte snabbare för att du stressar i onödan och glöm nu inte att andas...!
Ja, det är ju bara sååå dumt att stressa. Det dumaste att stressa för tycker jag är när man väntar på tåget/bussen. Haha, tror ni att den kommer snabbare fram för det? Samma sak, när du kör bil. Men då kan det bli farlig! Kör du bil kan du påverka farten, du tror att du snabbare kommer fram, men istället kör du på en gammal dam som är påväg över vägen.
Allting går långsammare!
om ni inte redan har märkt det så går allt oftast långsammare. Tex, du har bråttom till nästa lektion och ska låsa upp skåpet. Får du i nyckeln? Nej, istället tar det 1 minut att låsa upp bara för att du stressar. Allting tar längre tid när du stressar! Klart att du kan vara snabb och efektiv utan att stressa, men lär dej då skillnaden på stress och efektivitet!
Ungdommarna är lugnare.
Jag tror faktiskt att vi ungdommar är mycket bättre på att ta det lungt. Våra föräldrar däremot kan vara helt hopplösa! Som när dom har bråttom till jobbet, springer dom runt som galningar och letar efter bilnyckeln som dom håller i handen! Det blir så när man är van att stressa.
Det är bara att coola ner...
Så tänk nu efter, stressar du mycket? Ta då åt dig av allt som står i texten. Det finns sååå många motgångar med stress! Stress är en sjukdom, men en sjukdom som du själv måste bota. Vet du hur du botar den? Coola ner, tänk efter en sista gång vart du la nycklarna sist, förstå att tåget åker inte snabbare för att du stressar i onödan och glöm nu inte att andas...!
Det som bara händer i berättelser
Sommaren
Det som bara händer i berättelser
En gång träffade jag någon. Det var någonting speciellt som hände när våra blickar möttes snett över middags bordet den mörka sommarkvällen. Rummet var belyst av fyra ljus som stod mitt på bordet med blommor runt om, det var glasväggar så vi såg rakt ut över den klara och tysta sjön. Det var midsommar.
Dagen hade varit rätt så trist. Jag hade glömt klänningen hos mamma i stan, så jag blev tvingad att åka och hämta den samma dag. Jag var ju tvungen eftersom att vi skulle på en fotografering senare samma dag nere hos några grannar. När jag kom hem var det bara att slänga sig i duschen. Mitt blonda långa hår blev ännu längre och lite mörkare, mina blåa ögon var då densamma färg som innan. Jag var helt slut, det ljumma vattnet var verkligen riktigt uppfriskande…
Jag behövde det verkligen, bara stå och tänka igenom allt som hade hänt. Det var en hel del saker, men den stora delen var killar! Jag har inte haft några problem att få killar och det är kanske det som är problemet. Jag träffade en person en gång, jag blev kär! Jag mådde jättebra, men allt tog slut efter kanske två månader när han började bli en riktig idiot. Jag gjorde slut, via msn. Jag vet dumt som satan, men jag var tvungen, jag kunde inte göra det, kunde inte höra hans röst, jag kunde inte se honom, jag kunde inte röra vid honom. Det bara gick inte! Efter det kom en hel del killar, men jag var inte kär, jag hade inte varit kär innan jag träffade honom heller. Jag trodde aldrig att jag skulle bli det igen, på nått sätt älskade jag honom fortfarande. Jag träffade en kille, han bodde en bra bit ifrån mig. Men jag gillade honom väldigt mycket, problemet var att han… jag vet inte hur jag ska förklara men han bara vägrade visa att han gillade mig. Alltså, han hade sagt att han gillade mig mycket och så. Men man kände sig inte älskad av honom. Älskad, som vissa personer får en och känna sig. Sen träffade jag en annan, jag vet fan inte varför vi blev tillsammans jag gillade honom inte ens! Sen hände det förbjudna. Jag började dejta mitt ex bästa kompis! Det är en sån sak som är absolut förbjuden! Men jag mådde inte bra, han var så snäll. Men han var snäll, och egentligen ingenting annat. Joo, han var ju söt och så men det fattades något… Kärlek! Jag var ju inte kär, han fick mig att bli glad ibland men han kunde aldrig läka såren… Såren som egentligen bara kan blir botade av kärlek, det kanske låter skumt men det är ju verkligen så. Så därför slutade jag att ha kontakt med honom, men tog kontakt med honom ett kort tag efter det. Vi chattade mycket, jag började känna mig glad. Men då kom han tillbaka! Han som jag aldrig kände mig älskad av! Helt plötsligt var han sjukligt kärleksfull… då blev allt jobbigt igen. Jag som äntligen bara hade blivit glad, jag som äntligen mådde bra igen efter allt. Jag ville inte bara bestämma mig för en. Det gick inte, eftersom att jag gillade båda lika mycket. Men jag gillade ingen av dom på det sättet. Men tiden gick vidare, långsamt... Det blev äntligen sommarlov! Men vad skulle jag göra? Alla kompisar var bortresta och själv låg man hemma och flöt runt på en luftmadrass i poolen, i typ tre veckor. Sen blev man ju tvingad till landet. På landet var allting dött, då låg jag bara ute i solen och läste sommarromaner. Gissa om man längtade efter den där perfekta kärleken! Precis så som i tidningarna och på alla filmer. Alla hittar ju den perfekta killen på sommaren! För jag menar i vilka filmer hittar man den perfekta kärleken en kall och regnig höstkväll? Ähh, det hade ju sugit. Man hade inte ens kunna hångla eftersom det var så jäkla mörkt. Tänk va jobbigt! Då hittar man väll säkert en ful jävel, man lär ju inte direkt se honom i mörkret! Och dessutom står väll han och hånglar med din näsa å du med hans haka, nej det blir fel det. Det ska vara varma sommarnätter med solnedgångar! Tillbaka in på spåret igen…, mitt liv sög! Sommarlov, inga kompisar hemma, inga killar, bara romaner att drömma sig bort i. Tiden knallade väll på, långsamt gick det, men i alla fall framåt. Tur det, det hade ju varit lite oroväckande om den gick bakåt.
Nej, dags att sluta duscha. Jag lär ha stått här ett bra tag nu. Jag drog på mig min nya vita klänning och la på en halvsnabb make-up. Jag var ju tvungen att se helt okej ut. Fotograferingen gick bra, men det var bara tråkiga personer där. Eller det kanske var taskigt sagt, jag hade väll ganska roligt ändå… Tiden gick, när klockan började närma sig halvtio hade vi ätit både varmrätt och dessert. Vi satt och pratade lite vid middagsbordet, jag hade allmänt tråkigt. Sen kommer en kille in. Jag hinner inte se så mycket mer än att han har ganska kort blont hår. Han sätter sig ner på en stol och ser rätt så trött ut. Hans mamma klappar honom på huvudet och han ser inte direkt ut att gilla det. Han rätar upp sig och sätter sig ordentligt. Då, det är då våra blickar möts. Hans bruna ögon tittar mjukt på mig samtidigt som han ler mot mig. Det går knappt att titta tillbaka på honom utan att få en alldeles skum känsla i magen. Vi sa inte så mycket till varandra mer än att slänga ett par blickar under den middagen. Tillslut börjar min lillasyster att småbråka med honom. Det slutar med att dom står och kastar rabarber på varandra, inga kommentarer. Tillslut börjar han äntligen försöka få kontakt med mig. Själv vågade jag ju självklart inte. Men tillslut hade jag väll få gjort det, med en som honom kan man inte fega ur och låta honom gå förbi. Han är en sån person som jag aldrig skulle kunna glömma, med dom ögonen. Okej, jag hade säkert inte våga ta första steget… Strunt samma! Han tog kontakt med mig. Vi gick på hans rum, vi satt och kollade på ”South Park” och snackade. Hans rum var stort, dubbelsängen som stod i hörnet av rummet var obäddad. Väggarna var röda med någon sorts dekoration längs upp. Vi hade väldigt roligt tillsammans, han var rolig. Han skämtade mycket och allting kändes bara så bra. Jag var glad igen… som jag aldrig visste att jag kunde bli igen. Min syster försvann senare ut ur rummet. Hon tyckte antagligen inte att vi hade intressanta konversationer… Jag menar vem tycker inte att det är roligt att prata om elefanter och slipsar? Okej, jag erkänner. Jag är kanske inte den mest romantiska personen i världen. Men jag försökte ju i alla fall! Vi var ensamma… det blev ganska snabbt tyst i rummet. Åhh! Varför måste jag vara så jäkla töntig? Jag fick tillslut fram ett litet ord, ”ehh…” Fan va bra sagt det måste ha varit. Han började garva, men det visade sig sen att det var åt mig. Jag hade visst sett väldigt rolig ut när jag satt där, jag såg livrädd ut. Vadårå? Är det inte normalt att se ut som en skräckslagen hare? Men vi började i alla fall snacka! Det blev genast en lugnare stämning mellan oss när vi började prata, på riktigt den här gången. Allting blev genast lite mer privat, det kändes som att jag skulle kunna berätta allt för honom! Tiden gick fort, när man inte vill att den ska det såklart. Pappa ropade nere från hallen att vi skulle gå hem. Jag började genast protestera lite diskret. Men H gick genast och kollade med hans föräldrar om jag kunde sova över där. Det gick bra om… min syrra kunde sova där också! Åhh, det förstörde ju nästan allt! Men det fick gå, vi kunde ändå lära känna varandra lite bättre. Vi sov i ett jättegulligt litet hus. Det var vitt med gråa knutar och högt i tak. Inuti var allting vitmålat, det fanns en soffa och en tv där nere, sen fanns det en loft- dubbelsäng däruppe. För en gång skull så fick jag chansen att vara lite smart, om jag och H kunde sova där uppe tillsammans. Men det blev snart klart att vi var tvungna till det i alla fall eftersom att min syrra går i sömnen på nätterna. Det blev senare… vi kollade på film. Det blev någon ny komedi, den va halvbra. Jag kom då på att jag var väldigt trött och sa god natt. Snart hörde jag H säga samma sak och kom upp i sängen. Vi snackade lite tyst, tillslut somnade min syrra nere i soffan. Då blev det genast lite spänt igen, men det blev snart bra igen när han äntligen började prata. Vi pratade en liten stund till, när jag tillslut vände mig om för att sova kände jag hans hand mot min skuldra. Han viskade till mig ”vill du följa med mig ut” Jag blev alldeles varm. Jag fnissade till eftersom att hans andetag kittlade i mitt öra. Vi smög försiktigt ner och ut genom dörren. Jag föreslog att vi skulle sätta oss ner på berget, han följde efter. Berget var varmt, solen lös svagt längst bort i horisonten. Lite då och då hörde man hur fiskarna kluckade till i vattnet, man såg en svan lyfta från det alldeles tysta, mjuka och lugna vatten den sena midsommarkvällen. Jag kände hur mina händer började söka efter hans hand, min fingrar snuddar vid hans. Han böjer sig framåt jag känner hur hans mjuka läppar trycks emot mina. Allting känns så, varmt, mjukt och underbart! Jag kvider till! Han undrar om han gjorde någonting, jag svarar bara ”jag mår bra”. Han förstår inte som orden så mycket mer än hur jag säger dom. Men dom betyder i själva verket så mycket, mycket mer än någon kan förstå! Våra läppar möts igen, fast den här gången övergår allting till en kyss. Där ligger jag på en varm klippa och kysser en kille, en varm sommarkväll! Det som bara hände i en berättelse…
Jag vaknar av en mjuk kyss, vi tittar varandra i ögonen en lång stund. Det blir en till kyss och sen kämpar vi oss upp ur sängen. Vi bestämmer oss för att åka ut och fiska senare. Men jag mår ganska dåligt så jag bestämmer mig för att gå hem och vila en stund först. Jag vaknar av att det knackar på dörren. Jag kollar på klockan, jäklar! Hon är halv två, vi skulle träffas vid halv ett! Jag slänger på mig en tröja och slänger upp håret i en slarvig knut. Jag öppnar dörren och där står han, han ler mot mig jag ler tillbaka. Ingen ursäkt behövde jag inte heller ha, han sa att det var okej. Det viktigaste va ju att jag mådde bra. Shit va bra man kan må! Jag visste inte att man kunde vara såhär glad, må såhär bra. När vi kom fram så hoppade vi i båten och åkte ut en bit på sjön. Han har just då ingen aning att jag är livrädd för fiskar, men han märker det rätt så snart när jag får en fisk. Först släpper jag hela spöet i vattnet så han får slänga sig efter det, sen när han får upp fisken i båten så är jag på väg att hoppa i vattnet och sist av allt så börjar jag nästan grina när han bryter nacken på den stackars lilla fisken. Vilken mes jag är! Han skrattar bara åt det och sen är det glömt… tills det kommer en till fisk och samma historia utspelar sig. Eftersom att jag fortfarande inte mår så bra så går jag hem och lägger mig. Pappa väcker mig, klockan är sju och middagen är färdig. Åhh, jag är inte alls sugen på att äta nått, jag vill bara sova bort min dumma huvudvärk! Men självklart så går det inte för sig och jag blir tvingad till bordet. Pappas tjej är där, hon är helt okej. Inte så speciell, hon är runt 1,60 som jag, brunt hår och gröna ögon. Hennes namn är också väldigt vanlig, hon heter Emma. Jag åt middag och sen gick jag och la mig med en Fridatidning. Veckans Novell var en roman, jag bara log mig igenom hela historien… För att jag hade varit med om samma sak, som i en berättelse. Det handlade om en tjej och en kille som aldrig hittade den perfekta kärleken. Tjejen hade kille efter kille men hon hade aldrig varit riktigt kär. Killen hade också många tjejer hela tiden men han hade inte heller varit kär på riktigt. Och sen hittade dom varandra och hånglade lite. Sen skulle killen komma, men han kom inte… Tillslut i sista sekund innan hon skulle åka med planet så kom han springande.
Jag och H hade inte träffats på ett bra tag nu. Det hade gått tre dagar, fast jag såg honom igår! Han cyklade förbi mitt hus med en kompis, men han stannade inte eller vinkade! Han kanske hade glömt mig, glömt vad som hände mellan oss den där natten. Han kanske inte var kär, jag tror faktiskt att det kan vara lite svårare för killar att vara det. Jag menar, dom kan ju inte visa sina känslor hur som helst. Men det va just det H kunde! Senare på kvällen var min lillasyster och hennes två kompisar på väg hem till en annan kompis, då kom han cyklande! Jag satte på mig skorna och ropade på henne att vänta. Dom väntade på mig, men när jag kom dit så såg jag inte H längre. Åhh, han hade antagligen åkt hem. Men sen känner jag någon som tar tag om min midja. Jag skriker till, sådär som alla kan bli döva av. Jag vänder mig om och får se H, han kollar på mig och jag på honom. Jag vill bara kyssa honom, men det går inte här framför min syrra. Men det bästa av allt, han hade inte glömt mig! Det är mörkt ute och H erbjuder sig att följa mig hem, väl hemma hos mig så orkar han inte gå hem. Vilket jag inte heller tyckte att han orkade, han sover över. Kvällen var jättemysig, vi tittade på film och åt godis till tre. Sen la vi oss, jag vaknade av någon som viskade i mitt öra… ”God morgon älskling”. Det va inte så svårt att komma upp då! Det blev juice och mackor till frukost och till lunch och till middag. Pappa skulle vara borta över natten så vi fick klara oss själva. Det blev myskväll, okej mysnatt vi la oss sju på morgonen. Gissa om jag var trött nästa morgon när klockan ringde vid nio för jag skulle upp och rida! H skulle bort över helgen så jag fick klara mig själv… snyft. Helgen gick långsammare än någonting någonsin har gjort! Men tillslut blev det måndag, H kom hem! Vi umgicks resten av sommarlovet, men det gick fort, alldeles för fort! Skolan började om två dagar. Jag grät nästan hela tiden, vi skulle knappt kunna träffas! Klart att vi skulle träffas ibland men det skulle bara bli 2-3 gånger varannan vecka! Dom har dagarna var det verkligen att ta vara på!
På lördagen tänkte vi fiska igen, och det var inte min idé! Men med övertalning så fick han som han ville. Men blev det nå fiske? Nej, vi spelade Play Station istället för det va moln på himlen! Haha, jag slapp fiska! Men däremot så gjorde vi ingenting roligt tillsammans. Att spela blir inte riktigt samma sak, man är mer inne i spelet än att umgås med varandra.
Söndag, idag måste vi verkligen göra något tillsammans. H kom till mig vid elva. Det var lagom, då hade jag hunnit äta frukost, sminka mig och klätt på mig. När han kom gående längst gräsmattan till vårat hus såg han inte alls glad ut. Så fort jag såg den ledsna blicken, händerna i fickorna och allt sprakande på småstenar kände jag klumpen i magen, nått hade hänt! Eller det såg inte ut som om någon hade dött utan mer som om något inte skulle hända. Det som inte skulle hända var den här dagen. Han skulle bort! Han hade försökt allt men ingenting hade fungerat! Våran sista dag var förstörd. Innan han var tvungen att åka iväg så fick jag en varm, underbar kyss och ett kuvert. Jag stod utanför huset och släppte inte blicken från honom förrän han hade försvunnit långt borta…
Jag vågade inte öppna brevet förrän på kvällen. Brevet innehöll en lapp och någonting silvrigt. Jag tog upp det och såg att det var ett halsband. Det var en tunn kedja i silver och ett H av små diamanter. Det var det finaste halsband jag någonsin haft, det var så fint och var bara inte ett halsband utan även kärlek. Telefonen ringde, jag hoppades på att det skulle vara han. Men det är klart, man kan inte alltid få som man vill. Det var farmor, klart att det kan vara lite kul att prata med henne ibland men att säga hejdå efter fem minuter och sen göra så i en halvtimma, hon snackar bara på och hör inte något hejdå. Tillslut har vi pratat klart och jag gör mig i ordning för att gå och lägga mig. Precis när jag lyfter på täcket för att lägga mig så ringer telefonen. Det var H som ringde! Han förklarar sig varför han inte kom idag, jag säger att det inte gjorde något. Det gjorde visst något, men jag är inte arg han kan ju inte hjälpa. Vi pratar i säkert två timmar men sen är vi tvungna att avsluta eftersom att det är skola imorgon. Innan vi la på så påminde han mig om lappen som var i kuvertet. Jag glömde bort det direkt eftersom att jag var tvungen att packa. Jag skulle åka och bo hos mamma i 3 veckor. Så vi kommer inte att ses på 3 veckor! Jag vet inte om han vet om det, eftersom det inte gick att ringa så hade jag skickat ett sms så kanske han inte sett det. Jag packade och kollade på klockan 00.01, verkligen dags att gå och lägga sig om man ska upp vid fem imorgon! Jag somnade snabbt, men jag somnade av det värsta! Gråt, jag grät mig till sömns. Det är verkligen inte bra, man mår dåligt hela dagen efter också.
På morgonen när jag vaknade så mådde jag inte särskilt bra, vilket jag redan visste. Jag sminkade mig och åt frukost, den här gången blev det faktiskt fil och en knäckemacka. Jag satte på mig ett par shorts och ett litet linne men märkte snart att jag var tvungen att byta, regnet öste ner! Det blev ett par slitna jeans med en stor t-shirt. Jag tog väskan och traskade iväg mot bussen, det brukar gå snabbt att gå till den men inte idag! Jag gick och gick och gick men det kändes som att jag aldrig kom fram! När jag var tio meter från bussen var det bara å springa när jag såg att den blinkade för att svänga in på busshållsplatsen. Jag hann fram i tid! Precis när busschaffisen har stängt dörrarna ser jag någon komma springande i ösregnet. Det är han! Bussen som sakta har börjat rulla stannar och släpper av mig. Just nu skiter jag i om jag kommer försent till skolan! Jag går av bussen och slänger mig i H’s armar! Bussen avlägsar sig från platsen och där står vi i spöregnet, dyblöta och kramas mitt ute i ingenstans på en busshållsplats… Han tar fram någonting ur fickan, det är lappen! Han ler och säger ”Ditt minne är rätt kasst va? Du glömde lappen och du glömde att låsa dörren”. Jag öppnar lappen och läser…
Jag är ledsen att vi inte kunde träffas idag.
Jag försökte med allt för att få vara tillsammans med dig.
Jag gjorde allt, verkligen allt som går att göra och lite till!
Jag vill inget hellre än att vara tillsammans med dig jämt.
För jag ÄLSKAR dig.
Jag blev stum, jag hade ingenting att säga längre. Tårarna pressade, det gick inte att hålla emot längre, dom forsade ut. Jag stod där och bara grät. Jag förstod egentligen inte varför jag grät först. Men sen när han tog tag i mig och kysste mig förstod jag, han kom i sista sekund. Allt som jag trodde inte kunde hända har hänt i sommar…
…Det som bara kunde hända i en berättelse.
Allt detta är baserat på verkligheten!
En berättelse som jag har skrivit nu under sommarlovet. Ni som är nära kompisar till mig, maila... det finns en sida till. Men den är bara till er, det är "Historien Bakom". Den är egentligen väldigt viktig för hela historien! Hoppas ni tyckte den va bra!
Av: Andrea Wigerholt, 2oo8
Det som bara händer i berättelser
En gång träffade jag någon. Det var någonting speciellt som hände när våra blickar möttes snett över middags bordet den mörka sommarkvällen. Rummet var belyst av fyra ljus som stod mitt på bordet med blommor runt om, det var glasväggar så vi såg rakt ut över den klara och tysta sjön. Det var midsommar.
Dagen hade varit rätt så trist. Jag hade glömt klänningen hos mamma i stan, så jag blev tvingad att åka och hämta den samma dag. Jag var ju tvungen eftersom att vi skulle på en fotografering senare samma dag nere hos några grannar. När jag kom hem var det bara att slänga sig i duschen. Mitt blonda långa hår blev ännu längre och lite mörkare, mina blåa ögon var då densamma färg som innan. Jag var helt slut, det ljumma vattnet var verkligen riktigt uppfriskande…
Jag behövde det verkligen, bara stå och tänka igenom allt som hade hänt. Det var en hel del saker, men den stora delen var killar! Jag har inte haft några problem att få killar och det är kanske det som är problemet. Jag träffade en person en gång, jag blev kär! Jag mådde jättebra, men allt tog slut efter kanske två månader när han började bli en riktig idiot. Jag gjorde slut, via msn. Jag vet dumt som satan, men jag var tvungen, jag kunde inte göra det, kunde inte höra hans röst, jag kunde inte se honom, jag kunde inte röra vid honom. Det bara gick inte! Efter det kom en hel del killar, men jag var inte kär, jag hade inte varit kär innan jag träffade honom heller. Jag trodde aldrig att jag skulle bli det igen, på nått sätt älskade jag honom fortfarande. Jag träffade en kille, han bodde en bra bit ifrån mig. Men jag gillade honom väldigt mycket, problemet var att han… jag vet inte hur jag ska förklara men han bara vägrade visa att han gillade mig. Alltså, han hade sagt att han gillade mig mycket och så. Men man kände sig inte älskad av honom. Älskad, som vissa personer får en och känna sig. Sen träffade jag en annan, jag vet fan inte varför vi blev tillsammans jag gillade honom inte ens! Sen hände det förbjudna. Jag började dejta mitt ex bästa kompis! Det är en sån sak som är absolut förbjuden! Men jag mådde inte bra, han var så snäll. Men han var snäll, och egentligen ingenting annat. Joo, han var ju söt och så men det fattades något… Kärlek! Jag var ju inte kär, han fick mig att bli glad ibland men han kunde aldrig läka såren… Såren som egentligen bara kan blir botade av kärlek, det kanske låter skumt men det är ju verkligen så. Så därför slutade jag att ha kontakt med honom, men tog kontakt med honom ett kort tag efter det. Vi chattade mycket, jag började känna mig glad. Men då kom han tillbaka! Han som jag aldrig kände mig älskad av! Helt plötsligt var han sjukligt kärleksfull… då blev allt jobbigt igen. Jag som äntligen bara hade blivit glad, jag som äntligen mådde bra igen efter allt. Jag ville inte bara bestämma mig för en. Det gick inte, eftersom att jag gillade båda lika mycket. Men jag gillade ingen av dom på det sättet. Men tiden gick vidare, långsamt... Det blev äntligen sommarlov! Men vad skulle jag göra? Alla kompisar var bortresta och själv låg man hemma och flöt runt på en luftmadrass i poolen, i typ tre veckor. Sen blev man ju tvingad till landet. På landet var allting dött, då låg jag bara ute i solen och läste sommarromaner. Gissa om man längtade efter den där perfekta kärleken! Precis så som i tidningarna och på alla filmer. Alla hittar ju den perfekta killen på sommaren! För jag menar i vilka filmer hittar man den perfekta kärleken en kall och regnig höstkväll? Ähh, det hade ju sugit. Man hade inte ens kunna hångla eftersom det var så jäkla mörkt. Tänk va jobbigt! Då hittar man väll säkert en ful jävel, man lär ju inte direkt se honom i mörkret! Och dessutom står väll han och hånglar med din näsa å du med hans haka, nej det blir fel det. Det ska vara varma sommarnätter med solnedgångar! Tillbaka in på spåret igen…, mitt liv sög! Sommarlov, inga kompisar hemma, inga killar, bara romaner att drömma sig bort i. Tiden knallade väll på, långsamt gick det, men i alla fall framåt. Tur det, det hade ju varit lite oroväckande om den gick bakåt.
Nej, dags att sluta duscha. Jag lär ha stått här ett bra tag nu. Jag drog på mig min nya vita klänning och la på en halvsnabb make-up. Jag var ju tvungen att se helt okej ut. Fotograferingen gick bra, men det var bara tråkiga personer där. Eller det kanske var taskigt sagt, jag hade väll ganska roligt ändå… Tiden gick, när klockan började närma sig halvtio hade vi ätit både varmrätt och dessert. Vi satt och pratade lite vid middagsbordet, jag hade allmänt tråkigt. Sen kommer en kille in. Jag hinner inte se så mycket mer än att han har ganska kort blont hår. Han sätter sig ner på en stol och ser rätt så trött ut. Hans mamma klappar honom på huvudet och han ser inte direkt ut att gilla det. Han rätar upp sig och sätter sig ordentligt. Då, det är då våra blickar möts. Hans bruna ögon tittar mjukt på mig samtidigt som han ler mot mig. Det går knappt att titta tillbaka på honom utan att få en alldeles skum känsla i magen. Vi sa inte så mycket till varandra mer än att slänga ett par blickar under den middagen. Tillslut börjar min lillasyster att småbråka med honom. Det slutar med att dom står och kastar rabarber på varandra, inga kommentarer. Tillslut börjar han äntligen försöka få kontakt med mig. Själv vågade jag ju självklart inte. Men tillslut hade jag väll få gjort det, med en som honom kan man inte fega ur och låta honom gå förbi. Han är en sån person som jag aldrig skulle kunna glömma, med dom ögonen. Okej, jag hade säkert inte våga ta första steget… Strunt samma! Han tog kontakt med mig. Vi gick på hans rum, vi satt och kollade på ”South Park” och snackade. Hans rum var stort, dubbelsängen som stod i hörnet av rummet var obäddad. Väggarna var röda med någon sorts dekoration längs upp. Vi hade väldigt roligt tillsammans, han var rolig. Han skämtade mycket och allting kändes bara så bra. Jag var glad igen… som jag aldrig visste att jag kunde bli igen. Min syster försvann senare ut ur rummet. Hon tyckte antagligen inte att vi hade intressanta konversationer… Jag menar vem tycker inte att det är roligt att prata om elefanter och slipsar? Okej, jag erkänner. Jag är kanske inte den mest romantiska personen i världen. Men jag försökte ju i alla fall! Vi var ensamma… det blev ganska snabbt tyst i rummet. Åhh! Varför måste jag vara så jäkla töntig? Jag fick tillslut fram ett litet ord, ”ehh…” Fan va bra sagt det måste ha varit. Han började garva, men det visade sig sen att det var åt mig. Jag hade visst sett väldigt rolig ut när jag satt där, jag såg livrädd ut. Vadårå? Är det inte normalt att se ut som en skräckslagen hare? Men vi började i alla fall snacka! Det blev genast en lugnare stämning mellan oss när vi började prata, på riktigt den här gången. Allting blev genast lite mer privat, det kändes som att jag skulle kunna berätta allt för honom! Tiden gick fort, när man inte vill att den ska det såklart. Pappa ropade nere från hallen att vi skulle gå hem. Jag började genast protestera lite diskret. Men H gick genast och kollade med hans föräldrar om jag kunde sova över där. Det gick bra om… min syrra kunde sova där också! Åhh, det förstörde ju nästan allt! Men det fick gå, vi kunde ändå lära känna varandra lite bättre. Vi sov i ett jättegulligt litet hus. Det var vitt med gråa knutar och högt i tak. Inuti var allting vitmålat, det fanns en soffa och en tv där nere, sen fanns det en loft- dubbelsäng däruppe. För en gång skull så fick jag chansen att vara lite smart, om jag och H kunde sova där uppe tillsammans. Men det blev snart klart att vi var tvungna till det i alla fall eftersom att min syrra går i sömnen på nätterna. Det blev senare… vi kollade på film. Det blev någon ny komedi, den va halvbra. Jag kom då på att jag var väldigt trött och sa god natt. Snart hörde jag H säga samma sak och kom upp i sängen. Vi snackade lite tyst, tillslut somnade min syrra nere i soffan. Då blev det genast lite spänt igen, men det blev snart bra igen när han äntligen började prata. Vi pratade en liten stund till, när jag tillslut vände mig om för att sova kände jag hans hand mot min skuldra. Han viskade till mig ”vill du följa med mig ut” Jag blev alldeles varm. Jag fnissade till eftersom att hans andetag kittlade i mitt öra. Vi smög försiktigt ner och ut genom dörren. Jag föreslog att vi skulle sätta oss ner på berget, han följde efter. Berget var varmt, solen lös svagt längst bort i horisonten. Lite då och då hörde man hur fiskarna kluckade till i vattnet, man såg en svan lyfta från det alldeles tysta, mjuka och lugna vatten den sena midsommarkvällen. Jag kände hur mina händer började söka efter hans hand, min fingrar snuddar vid hans. Han böjer sig framåt jag känner hur hans mjuka läppar trycks emot mina. Allting känns så, varmt, mjukt och underbart! Jag kvider till! Han undrar om han gjorde någonting, jag svarar bara ”jag mår bra”. Han förstår inte som orden så mycket mer än hur jag säger dom. Men dom betyder i själva verket så mycket, mycket mer än någon kan förstå! Våra läppar möts igen, fast den här gången övergår allting till en kyss. Där ligger jag på en varm klippa och kysser en kille, en varm sommarkväll! Det som bara hände i en berättelse…
Jag vaknar av en mjuk kyss, vi tittar varandra i ögonen en lång stund. Det blir en till kyss och sen kämpar vi oss upp ur sängen. Vi bestämmer oss för att åka ut och fiska senare. Men jag mår ganska dåligt så jag bestämmer mig för att gå hem och vila en stund först. Jag vaknar av att det knackar på dörren. Jag kollar på klockan, jäklar! Hon är halv två, vi skulle träffas vid halv ett! Jag slänger på mig en tröja och slänger upp håret i en slarvig knut. Jag öppnar dörren och där står han, han ler mot mig jag ler tillbaka. Ingen ursäkt behövde jag inte heller ha, han sa att det var okej. Det viktigaste va ju att jag mådde bra. Shit va bra man kan må! Jag visste inte att man kunde vara såhär glad, må såhär bra. När vi kom fram så hoppade vi i båten och åkte ut en bit på sjön. Han har just då ingen aning att jag är livrädd för fiskar, men han märker det rätt så snart när jag får en fisk. Först släpper jag hela spöet i vattnet så han får slänga sig efter det, sen när han får upp fisken i båten så är jag på väg att hoppa i vattnet och sist av allt så börjar jag nästan grina när han bryter nacken på den stackars lilla fisken. Vilken mes jag är! Han skrattar bara åt det och sen är det glömt… tills det kommer en till fisk och samma historia utspelar sig. Eftersom att jag fortfarande inte mår så bra så går jag hem och lägger mig. Pappa väcker mig, klockan är sju och middagen är färdig. Åhh, jag är inte alls sugen på att äta nått, jag vill bara sova bort min dumma huvudvärk! Men självklart så går det inte för sig och jag blir tvingad till bordet. Pappas tjej är där, hon är helt okej. Inte så speciell, hon är runt 1,60 som jag, brunt hår och gröna ögon. Hennes namn är också väldigt vanlig, hon heter Emma. Jag åt middag och sen gick jag och la mig med en Fridatidning. Veckans Novell var en roman, jag bara log mig igenom hela historien… För att jag hade varit med om samma sak, som i en berättelse. Det handlade om en tjej och en kille som aldrig hittade den perfekta kärleken. Tjejen hade kille efter kille men hon hade aldrig varit riktigt kär. Killen hade också många tjejer hela tiden men han hade inte heller varit kär på riktigt. Och sen hittade dom varandra och hånglade lite. Sen skulle killen komma, men han kom inte… Tillslut i sista sekund innan hon skulle åka med planet så kom han springande.
Jag och H hade inte träffats på ett bra tag nu. Det hade gått tre dagar, fast jag såg honom igår! Han cyklade förbi mitt hus med en kompis, men han stannade inte eller vinkade! Han kanske hade glömt mig, glömt vad som hände mellan oss den där natten. Han kanske inte var kär, jag tror faktiskt att det kan vara lite svårare för killar att vara det. Jag menar, dom kan ju inte visa sina känslor hur som helst. Men det va just det H kunde! Senare på kvällen var min lillasyster och hennes två kompisar på väg hem till en annan kompis, då kom han cyklande! Jag satte på mig skorna och ropade på henne att vänta. Dom väntade på mig, men när jag kom dit så såg jag inte H längre. Åhh, han hade antagligen åkt hem. Men sen känner jag någon som tar tag om min midja. Jag skriker till, sådär som alla kan bli döva av. Jag vänder mig om och får se H, han kollar på mig och jag på honom. Jag vill bara kyssa honom, men det går inte här framför min syrra. Men det bästa av allt, han hade inte glömt mig! Det är mörkt ute och H erbjuder sig att följa mig hem, väl hemma hos mig så orkar han inte gå hem. Vilket jag inte heller tyckte att han orkade, han sover över. Kvällen var jättemysig, vi tittade på film och åt godis till tre. Sen la vi oss, jag vaknade av någon som viskade i mitt öra… ”God morgon älskling”. Det va inte så svårt att komma upp då! Det blev juice och mackor till frukost och till lunch och till middag. Pappa skulle vara borta över natten så vi fick klara oss själva. Det blev myskväll, okej mysnatt vi la oss sju på morgonen. Gissa om jag var trött nästa morgon när klockan ringde vid nio för jag skulle upp och rida! H skulle bort över helgen så jag fick klara mig själv… snyft. Helgen gick långsammare än någonting någonsin har gjort! Men tillslut blev det måndag, H kom hem! Vi umgicks resten av sommarlovet, men det gick fort, alldeles för fort! Skolan började om två dagar. Jag grät nästan hela tiden, vi skulle knappt kunna träffas! Klart att vi skulle träffas ibland men det skulle bara bli 2-3 gånger varannan vecka! Dom har dagarna var det verkligen att ta vara på!
På lördagen tänkte vi fiska igen, och det var inte min idé! Men med övertalning så fick han som han ville. Men blev det nå fiske? Nej, vi spelade Play Station istället för det va moln på himlen! Haha, jag slapp fiska! Men däremot så gjorde vi ingenting roligt tillsammans. Att spela blir inte riktigt samma sak, man är mer inne i spelet än att umgås med varandra.
Söndag, idag måste vi verkligen göra något tillsammans. H kom till mig vid elva. Det var lagom, då hade jag hunnit äta frukost, sminka mig och klätt på mig. När han kom gående längst gräsmattan till vårat hus såg han inte alls glad ut. Så fort jag såg den ledsna blicken, händerna i fickorna och allt sprakande på småstenar kände jag klumpen i magen, nått hade hänt! Eller det såg inte ut som om någon hade dött utan mer som om något inte skulle hända. Det som inte skulle hända var den här dagen. Han skulle bort! Han hade försökt allt men ingenting hade fungerat! Våran sista dag var förstörd. Innan han var tvungen att åka iväg så fick jag en varm, underbar kyss och ett kuvert. Jag stod utanför huset och släppte inte blicken från honom förrän han hade försvunnit långt borta…
Jag vågade inte öppna brevet förrän på kvällen. Brevet innehöll en lapp och någonting silvrigt. Jag tog upp det och såg att det var ett halsband. Det var en tunn kedja i silver och ett H av små diamanter. Det var det finaste halsband jag någonsin haft, det var så fint och var bara inte ett halsband utan även kärlek. Telefonen ringde, jag hoppades på att det skulle vara han. Men det är klart, man kan inte alltid få som man vill. Det var farmor, klart att det kan vara lite kul att prata med henne ibland men att säga hejdå efter fem minuter och sen göra så i en halvtimma, hon snackar bara på och hör inte något hejdå. Tillslut har vi pratat klart och jag gör mig i ordning för att gå och lägga mig. Precis när jag lyfter på täcket för att lägga mig så ringer telefonen. Det var H som ringde! Han förklarar sig varför han inte kom idag, jag säger att det inte gjorde något. Det gjorde visst något, men jag är inte arg han kan ju inte hjälpa. Vi pratar i säkert två timmar men sen är vi tvungna att avsluta eftersom att det är skola imorgon. Innan vi la på så påminde han mig om lappen som var i kuvertet. Jag glömde bort det direkt eftersom att jag var tvungen att packa. Jag skulle åka och bo hos mamma i 3 veckor. Så vi kommer inte att ses på 3 veckor! Jag vet inte om han vet om det, eftersom det inte gick att ringa så hade jag skickat ett sms så kanske han inte sett det. Jag packade och kollade på klockan 00.01, verkligen dags att gå och lägga sig om man ska upp vid fem imorgon! Jag somnade snabbt, men jag somnade av det värsta! Gråt, jag grät mig till sömns. Det är verkligen inte bra, man mår dåligt hela dagen efter också.
På morgonen när jag vaknade så mådde jag inte särskilt bra, vilket jag redan visste. Jag sminkade mig och åt frukost, den här gången blev det faktiskt fil och en knäckemacka. Jag satte på mig ett par shorts och ett litet linne men märkte snart att jag var tvungen att byta, regnet öste ner! Det blev ett par slitna jeans med en stor t-shirt. Jag tog väskan och traskade iväg mot bussen, det brukar gå snabbt att gå till den men inte idag! Jag gick och gick och gick men det kändes som att jag aldrig kom fram! När jag var tio meter från bussen var det bara å springa när jag såg att den blinkade för att svänga in på busshållsplatsen. Jag hann fram i tid! Precis när busschaffisen har stängt dörrarna ser jag någon komma springande i ösregnet. Det är han! Bussen som sakta har börjat rulla stannar och släpper av mig. Just nu skiter jag i om jag kommer försent till skolan! Jag går av bussen och slänger mig i H’s armar! Bussen avlägsar sig från platsen och där står vi i spöregnet, dyblöta och kramas mitt ute i ingenstans på en busshållsplats… Han tar fram någonting ur fickan, det är lappen! Han ler och säger ”Ditt minne är rätt kasst va? Du glömde lappen och du glömde att låsa dörren”. Jag öppnar lappen och läser…
Jag är ledsen att vi inte kunde träffas idag.
Jag försökte med allt för att få vara tillsammans med dig.
Jag gjorde allt, verkligen allt som går att göra och lite till!
Jag vill inget hellre än att vara tillsammans med dig jämt.
För jag ÄLSKAR dig.
Jag blev stum, jag hade ingenting att säga längre. Tårarna pressade, det gick inte att hålla emot längre, dom forsade ut. Jag stod där och bara grät. Jag förstod egentligen inte varför jag grät först. Men sen när han tog tag i mig och kysste mig förstod jag, han kom i sista sekund. Allt som jag trodde inte kunde hända har hänt i sommar…
…Det som bara kunde hända i en berättelse.
Allt detta är baserat på verkligheten!
En berättelse som jag har skrivit nu under sommarlovet. Ni som är nära kompisar till mig, maila... det finns en sida till. Men den är bara till er, det är "Historien Bakom". Den är egentligen väldigt viktig för hela historien! Hoppas ni tyckte den va bra!
Av: Andrea Wigerholt, 2oo8
Varför är mitt huvud tomt?
När allt är tomt.
Just nu har jag inte en ända idè! Jag har verkligen lust att blogga men jag har ingenting att skriva om. Jag har just nu skrivit två bloggar i rad om "Kärlek" det känns jobbigt att ta upp det igen. Så vad gör man med ett tomt huvud?
Att förmedla!
Jag tror att när jag bloggar så vill jag förmedla känslor på något sätt... Att skriva det man känner, fast genom andra texter. Jag skriver om det jag känner för... det jag känner för är det humöret jag är på.
Just nu har jag inte en ända idè! Jag har verkligen lust att blogga men jag har ingenting att skriva om. Jag har just nu skrivit två bloggar i rad om "Kärlek" det känns jobbigt att ta upp det igen. Så vad gör man med ett tomt huvud?
Att förmedla!
Jag tror att när jag bloggar så vill jag förmedla känslor på något sätt... Att skriva det man känner, fast genom andra texter. Jag skriver om det jag känner för... det jag känner för är det humöret jag är på.
måndag 25 augusti 2008
Hat vs Kärlek
Vad är starkast?
Vilket ord är egentligen starkast. Hat eller Kärlek? Jag tror att båda orden överanvänds. Det känns lixom helt normalt att säga "hejdå, jag älskar dej. Ses imorgon!". Låter det inte lite väl bekant? Det är samma sak med hata. Som till exempel "Jag hatar dej mamma!" ?? Mm, och sen måste man tänka såhär. Finns det några starkare ord som beskriver dessa känslor? Nej. Ni vet, orden går ju ner i värde ju mer man använder dom. Så när du verkligen älskar någon, hur ska du då beskriva det om älskar inte betyder något längre?
Överanvänd inte!
Försök nu att tänka på detta. Förstå hur glad du kan göra någon då, eller hur ledsen.. Orden sitter hårdare då, jag lovar. Det finns vissa personer som nästan aldrig säger "jag älskar dig" men när dom säger det, hur glad blir man inte då? Ordet blir genast mycket mer uppskattat. Samma sak med att hata, det sitter också hårdare. Jag tycker knappt att det ska användas. Klart att jag använder det ibland, men jag vill ju inte...! Låt inte det här ordet bli ett ord som dagligen används. Spara på det!
Så svaret blir?
Ja, vad tycker ni egentligen? Vilket ord är starkast? Jag tror det ligger ganska lika. "Älska" är det största posetiva ordet och "Hata" är det största negativa ordet. Fast det är klar, kärleken övervinner ju allt! Den ska klara av det största hotet, hat...
Vilket ord är egentligen starkast. Hat eller Kärlek? Jag tror att båda orden överanvänds. Det känns lixom helt normalt att säga "hejdå, jag älskar dej. Ses imorgon!". Låter det inte lite väl bekant? Det är samma sak med hata. Som till exempel "Jag hatar dej mamma!" ?? Mm, och sen måste man tänka såhär. Finns det några starkare ord som beskriver dessa känslor? Nej. Ni vet, orden går ju ner i värde ju mer man använder dom. Så när du verkligen älskar någon, hur ska du då beskriva det om älskar inte betyder något längre?
Överanvänd inte!
Försök nu att tänka på detta. Förstå hur glad du kan göra någon då, eller hur ledsen.. Orden sitter hårdare då, jag lovar. Det finns vissa personer som nästan aldrig säger "jag älskar dig" men när dom säger det, hur glad blir man inte då? Ordet blir genast mycket mer uppskattat. Samma sak med att hata, det sitter också hårdare. Jag tycker knappt att det ska användas. Klart att jag använder det ibland, men jag vill ju inte...! Låt inte det här ordet bli ett ord som dagligen används. Spara på det!
Så svaret blir?
Ja, vad tycker ni egentligen? Vilket ord är starkast? Jag tror det ligger ganska lika. "Älska" är det största posetiva ordet och "Hata" är det största negativa ordet. Fast det är klar, kärleken övervinner ju allt! Den ska klara av det största hotet, hat...
Vad hände med kärleken?
Vad är kärlek?
Kärlek är allt! Kärlek är ett ord, en känsla, ett liv! Kärlek går inte att beskriva. Överallt har jag läst om vad kärlek är, men det är ingenting som stämmer in på allt. Det är en känsla, och den känslan är obeskrivlig. Det finns ingen som kan beskriva den, inte ens den som verkligen vet vad kärlek är eftersom att man han upplevt den!
Du tror du vet!
En gång trodde du att du var kär. Du var glad och pigg, du tänkte på den här personen hela tiden. Men sen tog förhållandet slut och du glömde honom helt, du hade inte en känsla för honom. Hmm, var du verkligen kär då? Är du kär då vet du det! Jag lovar dej. När man är kär så vet man precis att man är det! Känn inte efter, du ska inte behöva leta efter känslor. Ska den finnas där då finns den där!
Vem är han?
Leta inte efter kärleken. Kärleken finns hos alla, gå inte runt och leta efter den perfekta killen. Han finns där någonstans och om han verkligen är din "kärlek" så kommer ni att träffas. Jag har märkt det, det är ingen idé att gå runt och leta. Du kommer inte att hitta honom genom att leta. Du hittar honom genom att sluta leta och bara veta att han finns där. Han har ditt andra hjärta!
Vad hände med kärleken?
Vart jag än vänder mig så läser jag bara om sorg och svek. Sen blir man helt plötsligt glad och läser om hur mycket någon älskar sin pojkvän, men nästa dag då? Då hatar hon honom! Det är inte kärlek. Så ska det inte vara. Men jag tror verkligen, för att hitta den riktiga kärleken "HA TÅLAMOD". Det är som att fiska, du får först ingen fisk eller bara småskit men sen om du väntar och har tålamod så kommer han!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
